Frigg Dagbok Arkiv Förra Nästa Graviditetsdagbok Gästbok Kontakt (ta bort _ så kommer mailet fram) Vem är vem Favoriter Dagbok på nätet Dagbok direkt

01/03/2003 Lever för snabbt, för farligt. Lever för nära gränsen. Märker själv att jag ständigt står där, beredd att hoppa om det kommer minsta indikation på att skadorna jag vet jag kommer att få skulle uppvägas av ruset i fallet. Sitter med Hedningarnas suggestiva musik i öronen - dras med, in i ruset musiken skapar. Den bästa sortesn drog då den inte ger mig skador - men den sämsta då kicken är liten och snabbt övergående för mig. Relationer är min huvuddrog. Innom kategorin slår tillfälliga - men intensivt nära - sexuella kontakter allt. Därnäst finns inget och sedan kommer alla andra former av relationer. Den relation jag nu lever i är gammal. Först och främst flera liv gammal, sedan har jag kännt honom i 13 år och varit hans sängkamrat i 5 år och de senaste 4 har jag räknat honom som min livskamrat. Kickarnas tid tillsammans med honom är förbi och har ersatts av alla drogers förbannelse - tillslut behöver du en viss dos för att livet ska verka normalt och inga former av extradoser kan ge en större kick. Ändå älskar jag honom och tänker ta mig igenom min relationshysteri. Det är inte Odens fel att jag är relationskickar, relationsknarkare. Jag måste igenom detta eller så kommer mitt liv att bli en ständig fortsat längtan efter en ny relation, en ny kick. Och Oden står där trygg och kärleksfull. I fullständig trygghet ser han på mig och vet att jag tänker ta mig igenom, att det är min kamp och handlar om mig och att det inte på någon fläck handlar om honom. Älskade vän, man och livskamrat. Han är klok. Klok på en nivå jag inte ens kan börja förstå. Han vågar tillit eftersom han litar på att han kan klara av det jag eller vem som helst kastar mot honom. Älskade Oden. Men min längtan efter droger ligger där, stadigt på lur. Får jag inte relationer kan jag tänka mig att äta. Choklad, sockerrikt och näringsfattigt, feta såser, stora köttbitar, drypande pommes eller om inget annat finns hemma jordgubbsfilmjölk med start i. Hedningarnas suggestiva musik är det enda som håller tårarna och den medföljande smärtan på avstånd. Den enda drog jag tillåter mig just nu. Den enda drog som inte skadar mig. Som inte driver mig än närmre kanten och hoppet som i fallet ger en sådan berusning, en sådan kick att själens alla svarta hörn, trasiga gardiner och gamla trasmattor för ett ögonblick kan glömmas bort. Ett rus där min själ blir en enhet där allt är i harmoni och tillfredställelse, en kick som hjälper mig att lägga ännu lite större avstånd till min egen själ. Bara för att sedan driva mig ännu lite närmare. Musik bryter inte ner mig. Musik är inte kraftfullt men just nu tillfredställande. Längtar efter att få röka, få dämpa mitt centrala nervsystems signaler och med det också min själs rop på någon som hör. Jag vill inte lyssna. Jag vågar inte.