Frigg Dagbok Arkiv Förra Nästa Graviditetsdagbok Gästbok Kontakt (ta bort _ så kommer mailet fram) Vem är vem Favoriter Dagbok på nätet Dagbok direkt

12/08/2003 Om det ändå vore brutalt Stilla sorg. Stilla och illasinnat i all sin stillhet. Turbokänslor kan jag hantera. Brutal smärta är lätt. Men stilla sorg? Oden och jag har haft ännu ett av våra nattliga samtal. Jag var - återigen - tydlig med att avsaknaden av bekräftelse från honom gör mig illa. Att han inte talar om att han älskar mig, att han inte rör vid mig, att han inte tar initiativ till sex, att han inte delar mig sig av det han känner, tänker eller tycker gör mig så oerhört illa. Jag känner mig oviktig, ointressant och oattraktiv. Istället vänder jag mig till nätet där människor delar med sig av sig själva, som visar mig att jag är viktig för dem, som värdesätter min kärlek och mina ord. Det finns till och med människor som talar om att jag är en attraktiv kvinna. Och Oden känner sig bortstött. Vi vänder oss ifrån varandra istället för till varandra. Vi söker på andra håll det vi vill ha av varandra - men som vi inte vill be den andre om att få. Det är inte sant. Jag har bett honom om det. Jag har bett honom om bekräftelse, om att få vara en del av hans värld. Jag har bett honom om att bjuda in mig så jag slipper tränga mig på. Men han kan inte. Vågar inte. Istället har vi nu krisernas kris då jag under natten fick en del besked som knäckte min tillit till honom. Besked som sårade mig så djupt in i själen att jag stängde dörren in till det som är jag. Kris som inte känns som storm och pina utan mer som stilla sorg och vemod. Jag inser att jag måste prioritera om mitt liv. Jag måste välja bort Heimdall. Jag kan inte lägga tid och energi, engagemang och kärlek på en man som inte är Oden just nu. Jag kan inte. Inte när priset för det ljuvliga som Heimdall kan ge mig är den relation som är själva grunden för att jag alls mår bra. Jag har fortfarande inte talat med Heimdall och jag ser inte fram emot det samtal jag måste ha med honom. Jag vet att han kommer att förstå och acceptera. Jag vet att han kommer att stödja mig i mitt beslut. Jag vet att han kommer att vilja fortsätta vara min vän även när han inte längre är min älskare. Det ökar ändå min sorg. Den bubbla jag och Heimdall skapar tillsammans vill jag inte spräcka. Men jag kan inte ha den kvar. Det är inte värt det. Jag älskar Oden med en intensitet och styrka som jag, för bara några år sedan, inte trodde mig vara mäktig. Jag älskar honom och vår relation känns som om en av oss är krona och den andra klave på samma mynt. Tillsammans med honom blir jag fullständig. Utan honom är jag hel men ändå utan sammanhang. Tilliten måste återerövras. Kärleken måste ges en chans. Men den här gången räcker det inte med att han säger rätt saker med rätt tonfall och seriositet. Den här gången måste han visa mig - i handling - att han menar vad han säger. Han måste möta mig på halva vägen.