Frigg Dagbok Arkiv Förra Nästa Graviditetsdagbok Gästbok Kontakt (ta bort _ så kommer mailet fram) Vem är vem Favoriter Dagbok på nätet Dagbok direkt

31/12/2003 2003 Av någon orsak försöker jag alltid att sammanfatta mitt år på nyårsafton. Det är sällan jag lyckas då det blir för omfattande... Men återigen gör jag ett försök. I januari skar det sig med mamma - igen. Det är nog hundrafjärde gången. Nu känner jag att jag börjar få ro i det. Inte så att jag tänker åka hem till mamma själv med barnet fler gånger. Så dum är jag inte. Jag lär av mina misstag och väljer att inte utsätta mig för situationer då våra elaka mönster sliter i mig igen. Numera åker jag till mor tillsammans med Oden eller inte alls. Skärandet med mor har dock påverkat hela mitt år på ett rätt genomgripande sätt. Jag halkade in i mina gamla mönster och har haft oerhört svårt att kliva ur dem. Jag tillät mig att bli ett offer igen och i offerrollen har jag all rätt till bitterhet, ilska och andra känslor som gör mitt liv väldigt mycket mindre roligt. Februari var en månad av konstant längtan efter bekräftelse, efter kärlek men också efter självinsikter. En del av insikterna var smärtsamma, andra svåra att möta. Det var också då jag faktiskt smärtade över att det inte blir några syskon till ongen. Det var också då som Bjärt blev min syster. Välsignade syster! Hon är mitt stöd i mångt och mycket. Mest genom sin ovillkorliga kärlek och hennes konstanta accepterande av mig precis som jag är. I mars kämpade jag för att inte ta ett återfall i mitt relationsmissbruk. Så många män som erbjöd sig att hjälpa mig att återfalla och jag som inte riktigt kunde bortse från den bekräftelse det gav men ändå inte ville leka med mina - och andras - känslor. Jag försökte backa och se efter vad det var som gjorde mig intresserad, bekräftelsen eller den faktiske person som stod bakom bekräftelsen. Jag stötte Oden ifrån mig och där började egentligen perioden av svårigheter vi hade under hösten. Det kan jag se nu - även om det alls inte var tydligt i höstas... När våren (nåja, försmaken av vår i alla fall) kom i april lättade mitt humör. Jag mår bättre med mer ljus i mitt liv. Det var också då Heimdall kom in i mitt liv. Vi möttes och det var riktigt förtrollande. Jag blev oerhört förälskad och relationen med honom var fantastiskt härlig. Den totala friheten från vardag, från framtid och från förflutet var oerhört häftig. Maj var på många sätt en transportmånad. Mycket avslutande arbete för förbundsstyrelsen, många resor för hopknytande av det jag påbörjade ting och inte så mycket tid för annat. Jag lyckades också såra en människa som jag tycker mycket om. Just då blev jag mest förvirrad men idag ser jag att det finns åtskilligt att lära ur det för mig. I maj skrevs jag också in på Rygginstitutet för att gå en fyra veckors intensivkurs med mycket träning. Träningen i sig blev startskottet för att jag alls tränar. Det är i och för sig inte de två till tre gånger i veckan som jag tänkte mig när jag slutade på Ryggis, men det är oändligt mycket oftare än innan då jag inte tränade alls. Juni var en månad med otroligt mycket Heimdall. Mötena med honom berörde mig djupt. Jag tror att om jag måste välja en av de människor jag mött under året som den som djupast berörde mig och som satt djupast spår i mig så blir det Heimdall. Juli var semester. Första veckan tillbringades i Göteborg, hela familjen och dessutom Sjovn. Vi ägnade oss åt mycket stadsspring, lite Liseberg, möten med några nya människor och mer av Heimdall. När jag tänker efter så var det nog sista gången vi träffades. I juni var också kongressen och avtackandet från förbundsstyrelsen. Så oerhört skönt att få kliva av och samtidigt så ofantligt sorgligt. Jag har inte saknat arbetet en enda sekund under hösten - men jag har saknat mötena med alla dessa fantastiska människor. Med augusti kom slutet för mig och Heimdall. Min relation med Oden har första prioritet och när den inte känns helt stabil vare sig vill eller kan jag ha en relation vid sidan om, speciellt inte en så stark och häftig relation som den till Heimdall. Slutet var smärtsamt, dels för att jag faktiskt inte ville ha ett slut på relationen och dels för att han kände sig förorättad och vilseledd. Det som däremot var en välsignelse i augusti var Od, att hitta en bror. Två syskon på ett år - under ett år då jag dessutom saknat ett ursprung som aldrig fanns. Mordet på Anna Lindh i september skakade min värld. Eller egentligen var det nog mestadels folks likgiltighet inför dubbelheten i mordet som skakade mig. Att mörda en minister är att slå på vår demokrati - men i mycket verkade folk oerhört oförstående. I oktober fyllde ongen fyra år. Mamma var här och det fungerade relativt bra. Jag var fortfarande oerhört arg på henne men jag njuter ändå när jag ser hur hon kan ge sitt barnbarn kärlek som inte är trasig. November var mycket kamp. Kamp mot mig själv och med mig själv. Sökte harmoni - men svarade med att mata in fler kickförsök. Vilket bara ökade min kamp. Så december. Månaden då jag accepterade att kamp inte var rätta lösningen, att kickar inte var rätta lösningen. Då jag insåg att jag projicerade min smärta mot Oden och lät honom bära hundhuvudet då jag själv var orsaken till mitt mående. 2003 ett år av kicksökeri, kärlek, syskon och slutligen steg mot harmoni. Ett gott år att lägga till mitt liv. Gott i meningen lärorikt. Tack Oden, Balder, Bjärt, Od, Sjovn, Siv, Freja, Tyr, Tiwaz, Vile, Skirner, Gondul, Njorun, Trud, Eir, Blid, Heimdall, Saga och alla andra som på olika vis har varit viktiga för mig i år. Ni har alla - på olika sätt - hjälpt mig att fylla ett år till brädden av upplevelser som gör mig till den jag är och till den jag vill vara. Tack!