Frigg Dagbok Arkiv Förra Nästa Graviditetsdagbok Gästbok Kontakt (ta bort _ så kommer mailet fram) Vem är vem Favoriter Dagbok på nätet Dagbok direkt

06/04/2004 Helgspänning Mamma kommer i påsk. Hon kommer vid tiotiden på lördagen och stannar till fyratiden på måndagen. Tre dagar och två nätter. Dagarna har vi ongen och världen att förhålla oss till. Kvällarna däremot... Utelämnade till varandra. Till de känslor av otillräcklighet och rädsla vi bär med oss. Jag är rädd för att brista ut i mina ständiga försvar, för att hon ska göra illa mig ännu en gång, Vad hon är rädd för vet jag inte. Kanske att misslyckas nå mig, igen. Rädsla eller kärlek - endera eller. Jag tror att oavsett vart vi har grunden får vi känslan bekräftad. Igår insåg jag att mammas föräldraskap baserade sig mer på rädsla än på kärlek. Rädsla för att upprepa sina föräldrars misstag, rädsla för att vara en dålig förälder. Och hennes rädslor bekräftades. Mitt föräldraskap baserar sig på kärlek. Kärlek till mitt barn och hennes möjligheter, kärlek till mig själv som en bra person. Och min kärlek bekräftas. Igår insåg jag också att när jag vågar möta mamma i kärlek så bekräftas den kärleken. Inte för att mamma är särdeles bra på kärlek gentemot mig (gamla mönster upprepas även för henne) utan för att jag har mod att våga se hennes rädsla och förlåta henne för den. Men sedan drygt ett år tillbaks så är jag rädd igen. Rädd för att hon ska göra illa mig, för att jag inte ska kunna låta henne bära sitt fördömande av mig själv utan att jag ska ta det till mig och integrera hennes fördömande i min självbild. Enklast vore att totalt bryta med henne. Men det vore en akt av total rädsla. Inte av kärlek till mig själv och mitt barn utan rädsla för henne och vad hon kan orsaka i våra liv. Alltså väljer jag att möta henne och i det utvecklas jag faktiskt. Insikter är bra. Även om de gör ont. Hon är min bästa lärare. Hon driver mig till utveckling som ingen annan människa kan. Verktygen måste jag hitta, och använda, själv. Men det är hon som puttar mig så att jag hamnar i situationer där jag kan använda mig av dem. Det är i ljuset hon sprider i mitt liv som jag ser bilder av mig jag kan arbeta med. Jag hade tänkt skriva en lång harrang om hur hon aldrig respekterat mig. Hur hon alltid valt att påstå att hon respekterat mig och mina val och sedan med exempel visa hur hon faktiskt aldrig gjort det. Men det skulle i så fall skrivas av rädsla, för henne och mina egna mönster. För att bevisa att hon är en ond människa och att jag har all rätt till mina försvar och min egen rädsla. Inte i kärlek. Jag måste välja fot. Rädsla eller kärlek - ty de två är så väsensskilda att jag aldrig kan stå på båda samtidigt. Endera räds jag för henne eller så kan jag - om inte i kärlek till henne så till mig själv - välja att ömma för henne. Hon är också en skadskjuten fågel om än med läkta vingar. Men av egen erfarenhet vet jag att även läkta vingar gör ont och att de kräver bra termik för att bära när tröttheten övermannar en. Jag vet det och kan älska den skadskjutna fågeln i mig trots att den ibland hindrar mig från att flyga så högt och länge som jag skulle önska. Kanske kan jag hitta den kärleken även till mammas skadskjutna fågel...