Frigg Dagbok Arkiv Förra Nästa Graviditetsdagbok Gästbok Kontakt (ta bort _ så kommer mailet fram) Vem är vem Favoriter Dagbok på nätet Dagbok direkt

29/08/2004 Föräldrar På ett annat ställe på nätet frågar någon om hur ofta man har kontakt med sina föräldrar, hur ofta man träffas och hur ofta man har telefonkontakt med dem. Jag vill inte svara där. Det blir för privat, för personligt. För plötsligt inser jag att det inte bara är jag som valt bort och som funderar på att välja bort. Jag har två fäder, en biologisk och en som fanns där när jag växte upp. Ingen av dem har jag kontakt med idag. Min biologiska far valde bort mig redan när jag var barn. Kontakten var död och över innan jag fyllt åtta år. Då hade jag tydligen pratat rätt mycket om min 'riktiga' pappa i några år och mamma tog kontakt med farmor för att vi skulle få träffas. Jag träffade både farmor och pappa den sommaren. Sedan kom julklappar och semesterkort under några år. Det hela rann dock ut i sanden igen och när jag flyttade hemmifrån som sjuttonåring tänkte jag att jag skulle visa honom hur flyttkort ser ut. Han ringde mig. Han ringde mig och jag vet att jag tittade på telefonen när han talade om vem han var. Jag trodde att den misstrogna blicken på telefonen endast var något som hände i filmer - alla vet ändå hur en telefon ser ut och att själva anblicken av telefonen inte kan hjälpa det minsta för att ge ledtrådar till vad människan i andra änden kan vilja. Men jag tittade misstroget på telefonen. Jag hade i ärlihgetens namn inte väntat mig att han skulle ringa. Det gjorde han inte fler gånger. Det gjorde däremot jag ungefär en gång i kvartalet under några år. När jag sedan insåg att det bara var jag som ringde bestämde jag mig för att vänta ut honom, att låta honom ringa nästa gång. Det är över 10 år sedan och jag har aldrig mer hört av honom. Jag var 17 år när vi fick kontakt igen och hade säkert otrolig orimliga krav, sände miljoner olika - och helt säkert dubbla - budskap. Men han valde att inte upprätthålla kontakten eftersom den var för jobbig för honom. Han har flytt ifrån mig under hela mitt liv. Han flydde när han blev påkommen i sängen tillsammans med någon annan medan min mor låg på BB med mig. Han flydde när han insåg att mamma träffat någon annan och att de två aldrig mer skulle bli tillsammans. Han flydde när han träffade en kvinna som han gärna ville ha barn tillsammans med (de lyckades aldrig och jag är och förblir hans enda avkomma), förmodligen eftersom jag var en allt för påtaglig påminnelse om vad de aldrig lyckades med. Han flydde så fort han mötte någon form av motstånd och han har aldrig tagit någon form av ansvar för vår relation - så vuxen han är. Min andre far, min styvfar som faktiskt fanns där under hela min uppväxt, har gjort några tappra försök. Ett i alla fall. Under hela min uppväxt har han funnits i vårt hem. Han har inte varit känslomässigt tillgänglig men han har funnits där. För några år sedan berättade han att han adlrig vunnit en diskussion med mig - aldrig någonsin. För mig visar det uttalandet på att något är oerhört snett med honom. När han kom in i vår familj var jag tre år gammal. Vilken vuxen man ser på ett samtal med en treåring som en diskussion att vinna eller förlora? Min far, den man jag faktiskt kallat för pappa under hela min uppväxt såg det så. När han sedan visade min dotter samma respektlöshet som han alltid visat mig valde jag bort honom och han lät sig då bli bortvald. Honom har jag nu inte haft kontakt med på ungefär två och ett halvt år - förutom ett enstaka vykort där jag uppdaterar honom på de stora händelserna i mitt liv. Som att jag gift mig och att jag väntar barn. Men jag tänker inte skicka fler vykort nu. Vill han veta mer om barnet jag bär så får han höra av sig och fråga. Jag tar inte längre hela ansvaret för någon relation. Allra minst en relation med en föräldragestalt. Endera är intresset ömsesidigt eller så är inte heller jag intresserad. Kanske är det en flykt från min sida. Kanske är det ett beteende sprunget ur rädsla snarare än i kärlek. Jag vet inte. Det får jag fundera på. Men mina fäder har jag ingen kontakt med. De visar inget intresse och jag känner mig bortvald trots att jag själv valt bort dem också. Jag blev tvungen att fråga Oden om hur han skulle göra. Om vi delar på oss och jag tar barnen och flyttar till Stockholm - hur ofta skulle han träffa sina barn? Hans spontana reaktion var att också flytta. Vad livet sedan skulle kasta emot hans relation med barnen kan ingen sia om, men hans svar berörde mig djupt. För honom är hans relation med ongen oerhört viktig. Det visar han varje dag. Och för det är jag innerligen tacksam.